Villette

Nu när jag har varit och sett Jane Eyre pjäsen så har jag ångan uppe och tänkte skriva om en annan bok som jag läste av Charlotte Brontë för inte så länge sedan. Jag fick i julklapp av min storasyster Selected works of The Brontë Sisters, dvs. Brontë systrarnas samlade verk. Den innehåller alltså, Jane Eyre, Villette, The Professor, Wuthering Heights, Agnes Grey och The tenant at Wildfield Hall.

Jag började med Villette, eftersom jag redan läst Jane Eyre (även om jag nu efter pjäsen inser att jag borde läsa om den igen).

Boken handlar om Lucy Snowe som bor hos sin släkting mrs Bretton och dennes son Graham Bretton. Hon träffar där flickan Paulina "Polly", ett barn starkt fäst vid sin far efter att modern dött. Men saker händer och Lucy flyttar därifrån medan familjen Bretton flyttar till London. Omständigheterna leder till att Lucy, ensam sedan den gamla damen hon arbetat hos efter att hon flyttat ut från familjen Bretton dött, hoppar på ett skepp mot Villette med förhoppningarna om att där få ett arbeta som lärarinna eller guvernant. På skeppet träffar hon den unga, koketta studenten Ginevra Fanshaw, som rekommenderar henne att söka upp en Mme Beck som har en flickskola i Villette och kanske söker en

engelsk lärarinna. Lucy har inte mycket annat val när hon anländer till staden, sent på kvällen, än att leta upp Mme Beck och hoppas att hon vill anställa henne. Lucy får anställning, först som nanny till barnen, men senare även lärarinna.

Det mest underbara med den här boken är bildspråket. Brontë har en fantastisk förmåga att pricka rätt med metaforer och beskrivningar. Jag skulle lägga upp ett exempel, men jag har inte boken här... En annan sak är vändningarna i boken, karaktärer som man trodde var försvunna dyker upp på de mest oväntade sätt. Vilettes värld är verkligen liten. Lucy som person är väldigt korrekt och stel. Hon tillåter sig inte att känna saker som i hennes ögon kunde vara omoraliska eller fel. Så är det i alla fall i början, sedan utvecklas hon och går emot M. Paul Emanuels, litteraturläraren på skolan, trångsynta kvinnosyn och lever i slutet väldigt självständigt. Slutet är väldigt speciellt och lite tvetydligt om jag ska vara ärlig. Även om man kan gissa sig till vad som händer.

Det är verkligen hjärtskärande att läsa om hur Lucy förälskar sig i Graham och hur han inte märker det, utan alltid ser henne som den trogna och stabila Lucy Snowe, alla hennes gamla bekanta ser henne som den enkla och precisa Lucy, det är bara på skolan, tillsammans med M. Emanuel som hon visar sitt rätta jag.

Om jag ska vara ärlig så hejade jag ganska länge på Graham, men jag vill inte avslöja för mycket så om ni vill veta mer får ni läsa boken!